Det här med klyftor och fattiga kyrkråttor

Åkte en väldigt stor båt igår, från Finland till Sverige. Finlandsbåten ur vårt perspektiv, Sverigebåten ur deras perspektiv.

Vid inloppet till Stockholm tappade jag som vanligt hakan. Jag tittade på villorna med badplats och litet matchande båthus med stor förundran. Vilka bor här? Tänkte jag, och jag tycktes stirra på ett Sverige som jag inte känner till. Ett Sverige som jag inte är stolt över. Det var en del nybyggda, arkitektritade hus. Ett av dessa hade en båtplats med en grind, säkert låsbar. Där kunde de ha sin dyra båt i lugn och ro. Paret som köpt huset stod på den kala och ännu inte inbodda verandan och pekade mot båten och höll om varandra.

DN skriver om detta i denna artikel.
Intressant nog så är bilden tagen från en av dessa villor med en liten båtplats. Undrar vems? Undrar vad de tänker när de ser bilden på deras hus tillsammans med rubriken?
Vad kan man tänka, för att överhuvudtaget klara av det så måste man slå bort det. Alla andra har gjort fel, alla andra är skyldiga men inte jag.

Jag sålde på loppis för några dagar sedan. Det jag inte lyckades sälja var tre påslakan med örngott till det trevliga priset av 30 kronor. Men alla bara skakade på huvudet och berättade att de hade redan så många sådana så att det svämmade över i skåpen. Två äldre damer skrattade bara, och jag frågade om de kanske inte hade några barnbarn som skulle flytta hemifrån och kanske behövde lite extra bäddmaterial? Deras uppsyn blev genast mörk och de beklagade sig båda över att deras barnbarn inte ville ha nåt. De hade så mycket grejer redan så de behövde aldrig något.

Jag tänkte att deras surmulna uppsyn nog berodde på att de gärna ville känna sig behövda. De började traska vidare till nästa bord och jag hörde dem diskutera: "På vår tid så var vi fattiga som kyrkråttor, nu har de unga så mycket pengar att de blir bortskämda." De skakade på sina gamla huvuden och sa "Det kanske skulle vara bättre om alla blev fattiga, det kan vara nyttigt att få vända på slantarna ibland." Sen började de hoppfullt prata om höjda räntor och dyra hyror. Som om att det vore deras nyckel till att bli behövda?

Ja, Sverige är garanterat inte som det var förra generationen. Men det är egentligen inte det som spelar någon roll just nu, utan nu är det bara framtiden som gäller! Men de utmaningar som står framför oss känns redan övermäktiga!

"Tro inte att det inte händer dig"

Så står det på första uppslaget i pappersupplagan av gratistidningen Metro idag. Med stora, svarta, trycksvärteosande bokstäver... Hur menar dom tänker jag, och tittar mig oroligt över axeln. Det står om överfallsvåldtäkter och att vi kvinnor inte ska tro att det inte händer just oss... Just mig... Jag tittar på mannen bredvid mig, i ögonvrån, han läser också och jag undrar vad han tänker. Tänker han att "det gäller inte mig" eller tänker han att "usch vad äckliga våldätktsmän är" eller tänker han "jag kan hänvisa till den här artikeln som bevismaterial om jag slänger mig över nån kvinna i en park ikväll".

(Artikeln finns med en annan ingress på elektroniska upplagan av Metro.)

En rysning går längst min ryggrad, inte för att jag tror att han tänker det sista alternativet (snarare det första eller det andra) utan för att jag blir rädd. Precis när jag skrivit om Gotham City på min blogg så får man som kvinna detta budskap utbasunerat på en av sommarens största festkvällar i Stockholm: "080808". Det känns som om att Metro skriker till alla stockholmstjejer: "Stanna hemma eller skyll er själva". Rubriken föregås av "Polisen:" och artikeln berättar för oss att polisen ger kvinnorna detta råd: "Tro inte att det inte händer dig". Journalisterna har förstås förstorat upp det negativa, men jag tycker ändå att det är dumt av polisen att säga så. Jag menar ska inte de sprida trygghet, och inte vardagsrädsla?

Stockholm har blivit kallt, en finfin parallell till Gotham C... det jobbigaste är att här är det inte precis innan gryning. Det e typ solnedgång, det känns som om att det värsta är kvar, som att det här bara är början.

Tänk om det skulle ha stått att män inte får gå i parker för 1. Det är större risk att de kan bli rånade än kvinnor 2. Män är oftare rånare än kvinnor 3. Män är oftare våldtäktsmän än kvinnor. Då visste man ju att OM man som kvinna mötte en man i en park så är det bara att spraya ner honom, för män ska inte gå i parker, gör dom det så e dom farliga män. Eller för den delen springa åt andra hållet, bara man ser honom på avstånd!

Påminner mig om Umeå och Hagamannen då polisen där gick ut och sa till alla kvinnor att stanna hemma eller ta taxi, då gick Ung Vänster i Umeå ut och sa att alla män borde stanna hemma eller ta taxi, så kan man gripa dom män som rör sig ute så har man ju Hagamannen snart! Nåt sånt sa dom i alla fall, med reservation för mitt minne.

Det enda som e bra med artikeln är att som ett av tipsen så står det att man ska springa om man misstänker nåt. Det tycker jag, man ska inte vara dum när man e ute. Beter sig någon underligt så ska man göra nåt åt saken. Då kan man undvika det mesta.

Jag minns när jag gick hem en gång. Bakom mig i trappan så gick en man och han kom bara närmre och närmre tills jag kände att han var precis i mina hälar. Jag tänkte att kanske ska han bara gå om, eller så e det nåt skumt. Utan att tänka så mycket mer vände jag mig tvärt om och då var han redan tio steg bort, springandes åt andra hållet. Där stod jag, skitarg och stirrade och skrek efter honom. Jag vet fortfarande inte om det var en kille som bara skulle gå om och blev skitskraj av min snabba rörelse, eller om jag vände mig om i precis sista sekunden och skrämde en förövare på flykt som inte ville att jag skulle se hans ansikte.

Det känns skönt att vara ledare i självförsvar för tjejer, som jag ju varit nu i över åtta år! Självförsvaret handlar om just det, att våga lyssna på sin magkänsla och veta att man kan faktiskt försvara sig. Självförsvaret är till för att skrämma vardagsrädslan på flykten, för det e trots allt den som är värst. Det är värst att vara rädd jämt, varje dag, att vara skrämd till att flämta ett ord för varje steg genom parken: "tro-inte-att-det-inte-hän-der-dig".

Släpp dopingen loss det är våååår!

Nu är det i och för sig inte vår... men så här på höstkanten så läste jag idag Torbjörn Tännsjös och Claudio M Tamburrinis inlägg (DN) i debatten om OS, om Kina, om FRA och om doping. Jag gillar deras klarsynthet och håller med! Sedan flera år tillbaka faktiskt! Det här med doping går inte att stoppa och alla former av moraliska argument funkar inte för att stoppa det... eftersom de allra flesta elitidrottare uppenbarligen redan skippat det spåret. Just nu känns bara doping som en katt och råtta-lek mellan arrangörer och tävlande. Blir jag upptäckt den här gången eller inte? Till slut blir det värt att chansa.

Jag vet inte... ibland känns det som om att vi lever i en så mörk tid. Där det egentligen bara är att släppa taget om allt... Kanske är jag så nedstämd för att jag såg Batman igår på bio. Ibland så känns det som om att Gotham City är hela världen och vi klarar liksom inte av all galenskap. Men det ljusnar väl om en stund, då jag glömt filmen lite. Men den var bra! Typiskt bara att förrädarna inom polisen (OBS SPOILER) va en kvinna och en tjock snubbe... det är alltid kvinnorna och de tjocka männen som har dålig moral. Men nu kanske man kan säga att många vältränade elitidrottare också har det.

Vore kul att se hur många av de elitidrottare man tror har hög moral som kliver ut ur garderoben om dopingen skulle släppas loss... nu när det e höööst!

Det nya Sverige

Idag kan man läsa i DN om att 20 000 kommer att stå helt utan rätt till sjukförsäkring i det nya Sverige. Får se hur det går? Antingen så går det helt åt skogen eller så går det bara halvt åt skogen. Några klarar sig, kanske till och med får ett uppvaknande, de flesta går det nog åt skogen för...

Jag kände mig dock aldrig så fri som när jag bestämde mig för att skippa både arbetslöshetsersättning och sjukförsäkringen och leva ett halvår på sparade pengar (nu har ju självklart alla inte det privilegiet, jag har haft väldans tur). Hur som helst så var det ingen som skickade brev hem till mig, eller som ringde hem till mig för att hålla koll eller påminna om att "Storebror ser dig".

Jag är helt för ett samhällets skyddsnät, men det gamla Sverige var inte så himla bra det heller. Där försökte trygghetssystemet göra mig till en fyrkant, och jag är inte en fyrkant.

Men efter det nya Sverige då? Vad kommer sen. Jo förhoppningsvis ett Sverige där det finns tillräckligt avancerade byråkratiska system för att kunna acceptera att vissa människor är trekanter och andra är femkanter... Jag längtar efter ett trygghetssystem där man får chansen att känna sig själv, men aldrig ensam! Där någon hjälper en ekonomiskt i de allra svåraste stunderna, som tack för att vi alla är solidariska och drar vårt strå till stacken i tider av god hälsa!

En tid där någon säger: Vad roligt att du har bokat in en föreläsning under sjukskrivningsperioden, klart att du ska hålla den!!! För det gör dig bara gott att komma ut i verkligheten och tänk... för den extra femhundringen kanske du kan köpa ett träningskort som du inte har råd med annars! Tänk vad bra! Vi uppmuntrar verkligen sådana här initiativ! Själv men inte ensam!!!

Så var det inte då jag var under sjukförsäkringens vingar... så fort jag försökte ta mig in på ett annat spår så sa dom: NEJ det går inte. Man kan inte vara både sjuk och frisk, gör då något annat än att ligga hemma och tycka synd om dig själv så räknar vi med att du är frisk och kan jobba och drar in din ersättning omedelbart.

Härligt!

Det nya Sverige är inte bättre... men det måste finnas nåt annat än bara det nya och det gamla. Det rosa? Eller det omtänksamma... det smarta Sverige? Det solidariska Sverige.............