Åh jag blir så arg!

Så fort man börjar småblogga igen så börjar dom droppa in, kommentarerna från antifeministiska bloggar.
Jag fattar inte alla dessa (i huvudsak manliga bloggare). Har de inga kvinnliga vänner? Känner de inte en enda kvinna till mer än namnet? Jag menar hur man man säga i en blogg att det är en lögn att kvinnor och män skulle vara lika duktiga på matte, eller åtminstone inte kunna bevisa att det är stora skillnader i alla grupper i samhället mellan könen?
Har de inga tjejkompisar som e bra på matte?

Jag menar när jag gick i skolan, och var en pytteliten flicka, så såg jag redan då och förstod redan då att vi alla i detta klassrum blev olika behandlade på grund av alla möjliga saker. Jag såg att läraren tog längre tid på sig att komma till tjejerna när de räckte upp handen och jag såg att läraren sa till killarna: det där kan du! Medan de till mig och alla andra tjejer sköt till en stol, satte sig ner med en suck och berättade lösningen. Den enkla vägen! Jag tog den gärna, för va fan, inte tänker man så då man e liten flicka, att nej nu jävlar gäller det att få läraren att peppa mig, och att tro på mig.

Nä mina mattelektioner slutade i att börja rita i hörnen istället, och när jag kom till gymnasiet så gick lektionerna åt till två saker:
1. Att fråga läraren varför vi aldrig tog upp några kvinnliga mattesnillen som exempel. (För att det inte fanns några fick jag som svar.)
2. Att försöka få läraren att ta på allvar att vi tjejer blev störda av att killarna på andra sidan satt å lekte med en porrkortlek medan de räknade tal.

Åh va bra jag blev på matte! Verkligen!

När jag gick ut grundskolan låg jag på gränsen mellan G och VG på matten. Och jag fick lova min lärare Micke att om jag fick VG så skulle jag jobba extra hårt och få VG sen på gymnasiet. Jag lovade och kände mig peppad för första gången! Men ja... sen gick det som det gick.

Men jag känner ändå att jag tagit igen det! Nu när jag startat mitt eget företag, tjänat som kassör i en förening under längre tid, klarat av relativitetsteorin, kommit in på en utbildning där det var ett matteprov som intagningskrav så känns det ändå som om att jag höll mitt löfte på sätt och vis. Jag fick inte VG men jag har trots det förflyttat mina gränser gällande vad jag själv tror om mig själv kontra matte.

Men jag har också lärt mig att det handlar inte om kunskap först och främst, det handlar om hur stort man tycker att det akvarium man simmar i är. Finns det inga kvinnliga förebilder som simmar i större matematiska akvarier... ja då kan man inte se sig själv simma där heller, så länge vi lever i ett samhälle som särskiljer könens prestationer på detta sätt.

De är inte alltid de absoluta mattesnillena i skolan som sen blir matematiker, utan det är de som har ett intresse, som är beredda att släppa hela sitt liv för matten. De som har någon hemma som tvättar. Antingen är det yrkena som vi får ändra på eller så får vi hoppas att det kommer fler män som gärna är hemma och tvättar åt sin fru som gör karriär som fysiker, och därför måste labba extra både kvällar och helger!