Om varför jag inte skriver så ofta

Ja nu ska jag försklara varför... det här med att skriva på sin blogg. Jag har ändå varit ganska duktig, har hållt igång nu i flera år, har klarat att hålla kvar bloggen under en sjukskrivning och ja massa grejer som har hänt. Så på så sätt är jag ju väldigt stolt. Men jag kan på senaste tid inte förstå varöfr jag inte skriver lika mycket fastän det har blivit enklare... förrän nu. Nu har jag fått en hint från mitt inre på vad det är. Det är nog den här stressen som har kommit in i bloggvärlden om att man ska skriva så jäv*a aktuellt hela tiden, man ska länka till tusen tidningar, helst alla. Det är så förfärligt oinspirerande att blogga på det sättet. Och det stryper min kreativitet så fett yao. Det känns som om att om man inte länkar och e sådär aktuell så har man inte rätt att yttra sig.
Men nu så tänker jag yttra mig ändå, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet, utan krav på aktuellhet (eller vad det heter) eller krav på IT-kunskaper (kodning av länkar och tjofadderittan) och utan krav på läsare.

Jag var i EU-parlamentet å hälsade på i måndags. Det var alldeles nyss men det känns som om det var en evighet sen, i en annan dimension till och med.
Matsalen var lite IKEA, fast med subventionerad mat och absolut inga barn och gråa diffusa människor med makt.
Jag minns inte ett ansikte på de jag mötte i detta gråa maktpalats. Alla såg likadana ut, lika viktiga men ändå lika ointressanta.
Jag minns dock en röd halsduk på en grå man. Då blev jag glad. Men det såg nästan overkligt ut. Ni vet som i en film i svartvitt där man bara har färgat en detalj eller två. Sen minns jag också en rosa affisch som satt i alla hissar. En affsich för nåt samkväm mellan dessa gråa gubbar. På affischen kråmade sig en tecknad kvinna med en cigarett mellan fingrarna. Det kändes som om att jag var i en hiss på KTH... och så va det ju nästan för de har väl transporterats ner dit allihopa?

På vägen ut stod det en man och tiggde pengar med en skrynklig take away-mugg. Det är alltid denna skrynkliga take away-mugg. I Stockholm såväl som Bryssel... och New York. Undrar om mannen i den rödda halsduken gav nåt till mannen med pappersmuggen? Han kanske var för upptagen med att känna sig speciell?