Mina steg var lite lättare igår, kopplingen mellan stureplansprofilerna och Familjebostäder

Stureplansprofilerna har dömts, och jag ska inte tala så mycket mer om just dom. Utan mer om hur lätta mina steg hem igår kväll var. De senaste månaderna har mina steg varit tunga över den oupplysta grusgången på vägen hem. Jag har kämpat i ett år för att byggarbetarna ska sätta upp belysningen... jag har pratat med Familjebostäder, Stockholms Stad, både miljöförvaltningen och stadsbyggnadskontoret. Men ingen anser sig vara ansvarig för att se till att lamporna som sedan ett år har legat i gräset brevid sina elektrifierade hål reses och kopplas in och tänds. Nu är det mörkt tidigt igen och jag har gett upp... förstås övertygad om att om det var män som kände denna ständiga rädsla för sexuellt våld så skulle lamporna ha suttit där redan förra vintern. Men igår så var mörkret inte lika kompakt och lamporna låg där som ett bevis på orättvisa i samhället och inte som ett bevis på mitt totala misslyckande i att övertyga Familjebostäder om att detta är viktigt inte bara för mig och alla andra kvinnor (och män) som tvingas gå hem i mörkret för att de inte väljer att ta rädslan på allvar.

Hur många samtal har jag ringt?
Räknar... fem till staden, inte inräknat omkopplingar inom ett samtal, fyra till Familjebostäder... inte inräknat även min sambos insats. Varje gång har jag fått de jag pratat med att svära på att ringa upp mig och ge mig antingen ett positivt eller negativt besked. Bara en gång har någons assistent på Familjebostäder lämnat mig ett meddelande på min mobil. Det var väl i augusti som jag hörde en nervös röst (och oerhört tacksam för att jag inte hade mobilen på) förkunna för mitt talsvar att lamporna ska upp snart... ja så fort som möjligt... innan det blir för mörkt.
Det var två månader sen nu, och ni kan tänka er att jag inte log till målaren som i godan ro och med yttersta noggrannhet målade staketet till trappan på gångvägen då jag gick förbi. Det är ju viktigt, utgår jag från, att staketet inte börjar rosta!
Lamporna ligger där dock, med lite klotter på sig, och i gruset som sen ska bli asfalt har det bildats en liten nedtrampad stig i innerkurvan.

Anledningen till att mina steg blev så lätta igår var för att hon inspirerat mig, 19-åringen som kämpat så. Det gör min kamp mycket mindre, inte mindre betydelsefull, men mindre onödig. Det känns som om att varje liten droppe av motstånd mot denna föreställning om att kvinnors upplevelser, erfarenheter och känslor kring trygghet och övergrepp fakstiskt spelar roll!
Hon droppade en massa droppar, hårda och kalla så att stenen vibrerade. Jag droppar en droppe, och gör skillnad jag med.

Jag ska ringa dom igen, jag ger dom en vecka till! Sen ringer jag och är arg, jobbig, kvinna igen. Säger samma fraser "det känns som om att ni inte tar min trygghet på allvar", "hur svårt kan det vara att montera dit en gatubelysning", "om du hade varit kvinna, vad hade du tyckt om min väg hem då".
En man jag ringde på Familjebostäder i somras berättade på sitt telefonsvar att han hade semester, jag sa att han gärna fick ringa efter sin semester... han ringde en timme senare. Mycket arg var han, för att jag stört honom i sin semster. Jag känner mig ganska arg nu för han stör min hemväg VARJE dag.

Men igår var jag inte lika rädd, stegen inte lika tunga.

Medeleine Leijonhufvud berättar i SvD om sin syn på domen. Hon är expert på det juridiska, jag är expert på min väg hem... alla är vi experter, men arbetar man för en fråga, det vill säga kvinnors trygghet i samhället, så måste man alltid jobba extra hårt för att folk ska lyssna.
Det är ett faktum, likväl som att det är ett faktum att vi inte får ge upp!!!